- SISTA DELEN -

 

Dagen har äntligen kommit. Jag ställer mig framför Ariels helfigursspegel en sista gång. Stryker med fingrarna över ramen och funderar på om jag kommer att få se den igen. Om Ariel fortfarande kommer vara min stylist när jag återvänder till Huvudstaden för segerturnén. Ryktet säger att hon har gjort sig ovän med sina assistenter igen och det skulle inte förvåna mig om hon tröttnat på Hungerspelen och söker sig efter något nytt – hon skulle kunna få i stort sett vilket jobb som helst efter min seger. När jag ser min egen spegelbild är det en främling som tittar tillbaka på mig. Jag känner inte längre igen mig själv. Trots att mitt hår är likadant, ögonen har samma färg och ansiktet samma form (om än lite smalare än innan) är det någonting som har förändrats med mig. Jag ser kallare ut. Nästan död. Ändå är det något bekant med mitt utseende, jag kan bara inte sätta fingret på vad. Med en lätt suck tar jag ett hårdare tag om ramen och snurrar bestämt på spegeln så att den blanka ytan riktas bort från mig. Stirrar på den förgyllda baksidan några sekunder innan jag vänder på klacken och lämnar rummet. Gör ett befängt försök att lämna träningscentret, Hungerspelen och Huvudstaden bakom mig.

 

*

 

Tåget susar fram fort och närapå ljudlöst. Jag blickar tomt ut genom fönstret och tittar på landskapet som susar förbi utanför.  Hösten är verkligen här. Träden ser nästan ut att brinna med sina löv som skiftar i gult, rött och orange. En matta av redan fallna blad breder ut sig runt deras rötter och de grästuvor som sticker upp här och var är gula och torra. Himlen är ljusgrå men här och var bryter några solstrålar igenom molntäcket.

 

Ju närmare Distrikt 1 vi kommer, desto grönare blir miljön. Antagligen har de manipulerat vädret lagom i tid för att vinnaren ska återvända hem. Allt för att det ska se så vackert ut som möjligt. När de första husen kommer inom synhåll låter jag gardinen falla tillbaka för fönstret och lutar mig bakåt mot sätet. Sluter ögonen och försöker tänka på någonting annat än Hungerspelen. Men det är omöjligt. Omväxlande bilder från Huvudstaden och Arenan blixtrar förbi mig. Det mest obehagliga är dock att jag återigen inte reagerar nämnvärt på några av dem. Mina känslor är helt bortdomnade, till och med när jag tänker på Sirene. Jag har på allvar förvandlats till en robot. Jag är inte längre en person utan ett objekt som folk just nu strider om att få lägga beslag på.

 

- Allt verkar vara i sin ordning, säger Jade Shamrock som kommit in i min vagn.

 

Hon slår sig ner mitt emot mig och utan att fråga om lov sprider hon ut diverse smink- och andra skönhetsprodukter på bordet mellan oss. Jag gör inte mer än kastar en irriterad blick på henne som hon antingen missar eller ignorerar fullständigt. Istället plockar hon upp en fickspegel och börjar bättra på sin redan perfekta makeup.

 

- Passar det här läppstiftet verkligen ihop med mitt hår? frågar hon oroligt.

 

Jag stirrar tomt på henne. Om hon frågat mig om det passade ihop med den limegröna ögonskuggan hade jag kanske kunnat svara. Men hennes hår är kolsvart. Hur skulle man kunna matcha någon färg fel med svart? Till slut får jag fram en stel grimas som ska föreställa ett leende. Hon tolkar det som att det är okej.

 

- Så hur känns det att komma tillbaka då?

 

Egentligen är det inte en dum fråga. Det är bara det att allt blir löjligt så fort Jade säger det. Dessutom vet jag att jag skulle kunna svara ”jordgubbar är blå” och hon skulle ändå bara nicka, hålla med och sedan fråga om det verkligen är säkert att hennes läppstift inte skär sig mot håret. Så istället för att försöka förklara mina känslor, eller rättare sagt avsaknad av känslor, tvingar jag bara fram ett ”Bra”.  Jade nickar långsamt och fortsätter att beundra sin spegelbild som väntat. Plutar med läpparna och vrider på huvudet för att se hur läppstiftet ser ut i olika vinklar. Hon gör i stort sett inga fler försök att prata med mig under resten av resan. Istället lägger sig en behaglig tystnad mellan oss. Jag låter henne sminka sig ifred, och hon låter mig sitta och tänka. Kanske har vi först nu kommit på hur vi kan umgås utan att vilja strypa varandra. Inte förrän tåget saktar in och slutligen stannar börjar hon pladdra igen.

 

- Åh, det verkar som om vi är framme. Äntligen, det är så obekvämt att sitta ner i den här klänningen!

 

För första gången på resan känner jag någon reaktion bildas i min kropp. Det är som ett ångestfyllt sug i magen. Jag reser mig hastigt för att trycka tillbaka det och går mot dörren. Jade tittar efter mig, jag känner hennes kritiska blickar i nacken. På vägen gör jag misstaget att spegla mig som hastigast i ett fönster. Åter igen slås jag av hur konstig jag ser ut och jag kan inte låta bli att undra om de andra också kommer att märka det. Ljudet av Jades klackar kommer närmare och jag släpper förbi henne utan ett ord. Hon kommer kliva av tåget före mig och ”presentera” mig för folkmassan.

 

- Le, muttrar hon bara när hon passerar mig.

 

Jag struntar i hennes order. Det finns ingen anledning för mig att le. Andra kanske ser mig som en vinnare, men jag vet att jag har förlorat mycket som är oåterkalleligt, personer som aldrig går att ersätta. Dessutom vet jag att jag ändå kommer ha samma obehagliga blick hur mycket jag än försöker dölja det. Att le brett skulle bara få mig att se ut som en psykopat. Vilket jag på sätt och vis är, men ändå. Jag behöver inte göra det ännu mer tydligt.

 

Dörrarna öppnas och jag blinkar, bländad av både solljuset och av alla kamerablixtar. Ljudet från fotografernas frenetiska klickande blandas med det öronbedövande jublet från folkmassan som samlats för att välkomna sin vinnare. Jag borde bli rörd, glad eller åtminstone lite generad över all uppmärksamhet. Men liksom jag gjort sedan jag kom från arenan står jag likt en stel, känslokall robot. Först när Jade harklar sig och armbågar mig i sidan försöker jag mig på ett blygsamt leende. Ytterst litet, det är endast min ena mungipa som drar sig uppåt men det räcker för att få en storm av applåder att bryta ut. Rent mekaniskt nickar jag vänligt mot de närmaste kamerorna innan jag tittar upp igen och frånvarande sveper med blicken över publikens huvuden. Vissa av ansiktena känner jag igen, men de flesta är helt okända för mig. Deras ansiktsdrag flyter ihop till ett enda virrvarr av fläckar i olika nyanser. Längst fram står min familj.

 

Pappa vinkar diskret till mig, lika lugn och stolt som alltid. Han har klätt upp sig, troligtvis på order av mamma eller Amber, och den eleganta kostymen (vars fluga matchar mammas klänning) gör att jag inte riktigt känner igen honom. Jasper är mer ledigt klädd i ett par mörka jeans och en blårandig skjorta. Håret är lite mörkare än senast jag såg honom, men jag vet att det alltid blir så när hösten kommer.  Amber är uppklädd till tänderna som vanligt. Hela hon glittrar och skimrar i en guldig klänning. Hennes vänstra arm vilar runt en okänd kille som jag antar är hennes nya pojkvän. Mamma är klädd i en vinröd klänning vars enda axelband sticker upp likt en krage över hennes axel innan den fortsätter ner över ryggen. Hon ser tröttare ut än vantligt och ögonen är rödkantade, som om precis har gråtit. Då och då grimaserar hon när hon försöker hålla isär Tiger och Ruby som klänger runt hennes ben. Tiger viftar entusiastiskt med ett nytt leksakssvärd. Jag mår lite smått illa när jag ser att det är en katana. Rubys ansikte lyser upp när jag tittar på henne och mitt leende blir äntligen mer äkta, även om det är oansenligt i jämförelse med Jades ’tandkrämsreklam’ bredvid mig. Hon vinkar mot mig och jag ser något glittra runt hennes handled. Självklart, de har gjort ”souvenirer” av min maskot.

 

När jag ser hela min familj samlad borde det kännas som om jag inte drömmer trots allt. Jag har verkligen vunnit Hungerspelen, jag har kommit hem igen. Men jag känner inte den där berusande lyckan över att äntligen vara hemma. Känner ingen yrande glädje över att se min familj. Det är bara… tomt. Det är som om någon har bytt ut min familj mot några identiska dubbelgångare, skådespelare, precis som alla var på Arenan. Och inte bara dem, någon har bytt ut hela mitt Distrikt mot en billig plastkopia. Utan värme, utan känslor. Bara ett tomt skal, en skugga av det som en gång varit mitt liv.

 

Först när jag ser mormors ansikte börjar jag känna en viss känsla; samhörighet. Med ens slår det mig vad som är så bekant i mitt utseende. Jag påminner om henne, om Pearl. Hon nickar nästan omärkligt mot mig när våra blickar möts. Två bruna ögonpar som man aldrig upplevt som speciellt lika har aldrig känts mer identiska. För första gången jag kan minnas kan jag ana ett leende i hennes åldrande ansikte. Varken välkomnande eller betryggande utan mer melankoliskt. Men det hjälper. För precis i den stunden, i det ögonblicket, vet jag att hon är den enda som någonsin kommer att förstå.