- Du borde inte äta sådär mycket precis innan invigningsceremonin, säger Kanya och tittar oroligt på när jag trycker i mig ännu en vindruva.

Tillsammans med sina systrar, Mithuna och Tula, har hon vaxat, tvättat, skrubbat och smörjt in varenda del av min kropp de senaste timmarna. Min hy är silkeslen, men jag får inte under några omständigheter sätta mig ner innan min stylist, Ariel, har kommit. De har vridit upp värmen i rummet så att jag inte ska frysa men det känns ändå obekvämt att stå helt naken inför dessa tre, vimsiga kvinnor.

Mithuna är min favorit av dem. Hon har chokladbrun hy och eleganta guldmönster i ansiktet. Flera guldtrådar är inflätade i hennes kolsvarta hår som når ner till knäna.

Kanya har blekt sin hy nästan kritvit. Håret är färgat i alla regnbågens färger och klippt i olika längder. Hon påminner lite om en bild på en enhörning som Ruby har på sitt rum. Dessutom verkar hon inte ha förmågan att vara tyst i mer än tio sekunder. Hon babblar på om allt från mina ögon till sin väninnas hundvalpar.

Tula är hennes raka motsats. Tyst och med marinblå hy som skiftar i mossgrönt på sina ställen. Jag vet inte om det är med flit, eller om någonting har gått fel vid färgningen. Hennes hår är eldrött och lockat i perfekta korkskruvar.

Kanya har precis börjat prata om ett hus hon gick förbi en gång när Ariel äntligen räddar mig. Hennes hy är naturlig och håret är så blekt att det nästan ser vitt ut. Vackra silvertrådar hänger i ett mönster runt hennes huvud och i pannan har hon en månformad kristall. Tillsammans med den vita långklänningen hon har på sig ser hon nästan ut som sagodrottning. Efter henne kommer några fler personer in med ett tiotal ställningar som alla är fyllda med klänningar av olika modeller och kulörer. Jag blir lite nervös, borde inte Ariel ha koll på vad jag ska ha på mig nu? Vi har inte lång tid på oss.

- Så det är du som är Pearls dotterdotter?

Det är mer ett konstaterande än en fråga. Hon går runt mig så många varv att jag förundras över att hon inte blir yr. Sen stannar hon framför mig, slår förtjust ihop händerna och utbrister:

- Jag har en fantastisk idé!

*

Ariel kanske är ett geni, men just nu känns hennes idé väldigt korkad. Mina ben krampar där jag sitter på huk och det är svårt att andas. ”Bara två minuter kvar” tänker jag och biter ihop så hårt att det gör ont i käken. Lite ljus silar in och jag ser Ariels ansikte.

- Kom ihåg att le, ni ser fantastiska ut!

Jag böjer lite på nacken till svar. Mer vågar jag inte röra mig. Ariel gör tummen upp och släpper sen tillbaka… vad det nu är för något, och det blir mörkt igen. Sen känner jag hur vagnen vi står på rör på sig och jag försöker kontrollera min andning.

- Slappna av, säger Chrome lugnande men jag hör hur spänd han låter. Det är antagligen inte så bekvämt för honom heller.

Ett jubel hörs när publiken ser vår vagn som dras av bevingade hästar. Jag tycker lite synd om djuren, de såg inte så bekväma ut när man sprayade deras manar och svansar guldiga och satte på de kristallbeströdda vingarna. Men de är bara en del i spelen, precis som vi är. Jublet byts successivt ut mot förvirrande viskningar. Vart är deltagarna från Distrikt ett? Det enda de ser är ett guldigt halvklot som glänser i kvällssolen. Vi väntar tills det är nästan knäpptyst, då räknar vi till tre och reser oss långsamt tillsammans.

Det är så att man blir halvt döv, om det så åskade precis ovanför våra huvuden skulle det inte höras över publikens rop. De älskar oss och när jag ser bilderna på de stora skärmarna vi åker förbi förstår jag varför.

Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag såg Chrome inne i Förnyelsecentret, men med ljuset och omgivningen ser det rätt ut. De har målat silvriga mönster på hans kropp och till många flickors glädje har han inte mycket mer på sig än ett skynke svept över höften. Ena änden av skynket är nonchalant slängd över axeln. På hans överarmar glänser två breda armringar med mystiska symboler inristade. Två gigantiska vingar av guld är fästa på hans rygg och om man tittar nära på dem ser man att de är som bepansrade fjädrar. På huvudet har han en lagerkrans i guld och de har gjort en knappt synlig sminkning som framhäver hans klarblåa ögon.

Jag har på mig en smal, vit långklänning. Den är farligt djupt skuren i ryggen och är axelbandslös. Rader med små pärlor går i ett sicksack-mönster över ryggen och håller ihop klänningen. En midjelänk i guld och kristaller sprider sig som ett spindelnät över mina höfter och hänger på olika höjder längs med klänningskjolen. Kristallsmycken hänger runt mina axlar och vilar på mina nyckelben. Ringar och armband glittrar på mina händer. Håret svallar ner för min rygg i mjuka vågor och ramar in mitt ansikte som har sminkats till perfektion. Precis som Ariel har jag fått en ädelsten i pannan, självklart en ametist. En skör tiara i glas, dekorerad med pärlor och diamanter matchar mina vingar.

De måste ha tänkt ut det här väl innan ceremonin. Vår vagn anspelar på någon sorts romans mellan högre väsen. Jag är den bräckliga skönheten och Chrome är den stiliga beskyddaren.  Till och med Chromes vingar är vinklade i någon beskyddande gest när de är utfällda, och när vi åkte in var det dem som dolde oss.

Vi spelar våra roller perfekt. Jag ler skyggt mot publiken som drar medlidande efter andan när jag låtsas som om jag vill gömma mig i mina vingar. Så fort de rör lite på sig regnar det ner glitter från dem och människorna nedanför sträcker ut sina händer för att fånga upp det. Vackra blommor slängs upp vid våra fötter. Om det inte vore för att jag antagligen skulle välta ner både mig och Chrome om jag rörde mig för mycket, skulle jag plocka upp dem. Men självklart ska han imponera och fångar smidigt en röd ros i luften som han ger till mig. Jag slår blygt ner med blicken och ler, men i huvudet svär jag att han kommer få igen för det här någon dag. Ändå har han inte gjort bort mig tillräckligt riktigt än.

När vi stannar på Stadion framför President Snows residens ger han mig en försiktig kyss på kinden, vilket resulterar i ett tjut från samtliga tjejer i publiken som antagligen kommer ge mig tinnitus resten av livet.