Eftersom Distrikt 1 är först ut, och vagnarna åker ut med några minuters mellanrum hinner vi stå och ta en ordentlig titt på de andra. Distrikt 2 har en vagn som ser ut att vara gjort av bambu och dras av två stora pandor. Tank har på sig någon militäruniform och Katana har på sig en nätt kimono. Han står stel som en pinne mitt på vagnen medan hon virvlar runt honom som en ballerina och har någon uppvisning med de smala svärden hon är uppkallad efter. 

Distrikt 3 verkar ha någon ljusshow på gång medan de från Distrikt 4 simmar runt som sjöjungfrur i en gigantisk vattentank som antagligen ska föreställa en havsbotten.

Distrikt 5 har några konstiga folkdräkter i blått och gult på sig, Distrikt 6 har kläder inspirerade av fåglar och Distrikt 7 ser ut som skogsnymfer. Inget av dem lämnar något större avtryck.

Den första vagnen som imponerar mig sen ”sjöjungfrurna” är Distrikt 8. Eftersom de jobbar med textilier har de fantastiska kunskaper om hur man använder tyget rätt, vilket visar sig på den exotiska vagnen de har.

Distrikt 9 är metallgrå och tråkiga, deltagarna från Distrikt 10 verkar vilja sjunka genom jorden i sina (kreativa, men hysteriskt fula) dräkter som ska få dem att likna getter och Distrikt 11 ser ut som bönder.

Men värst av alla är ändå Distrikt 12. De två ungdomarna ler knappt där de står i några bylsiga gruvarbetardräkter och viftar lamt med några orangea ficklampor. Det mest utmärkande som händer är att deras dräkter är alldeles för stora och hasar ner från deras överkroppar, som är insmorda med svart kol. Om det är meningen eller inte går inte att avgöra, men det ser hursomhelst bara fånigt ut.

President Snow håller ett välkomsttal som riktar sig till deltagarna från varje Distrikt. Han har valt att börja bakifrån detta år, antagligen för att förra årets tal blev en total flopp. Det hade hunnit mörkna så mycket att man knappt såg ansiktena på deltagarna från Distrikt 11 och 12, dessutom hade han inte mycket att säga om dem. Nu ser han till att börja med det sämsta och successivt jobba sig uppåt. Katana är helt klart en annan av publikens favoriter, de älskar att se en deltagare som sticker ut. Presidenten får avbryta sig flera gånger innan de slutligen höjer hans mikrofon för att han ska höras över ropen.

När President Snow kommer till oss blir det nästan knäpptyst. Jag ler osäkert mot kamerorna, jag förstår inte varför de inte jublar åt oss nu. Men så inser jag att de faktiskt vill höra vad han har att säga. Jag gör mitt bästa för att skratta på rätt ställen, niga ödmjukt när vi får komplimanger och höjer handen i en drottninglik hälsning när någon får för sig att ropa våra namn. När presidentens evighetstal äntligen är slut är det dags att sjunga nationalsången. Ariel har gett mig i uppdrag att sjunga med, medan Chrome endast måste stå där och se snygg ut. Jag försöker att inte rodna när jag försöker minnas texten och samtidigt hålla rätt ton. Chrome drar lite på munnen men har tillräckligt med hyfs för att inte skratta mig rakt i ansiktet.

Det tar ofattbart lång tid innan låten äntligen är slut, och självklart saktar de ner de sista tonerna. En klar röst klingar högt över alla andras. Inte förrän jag ser mitt eget ansikte på de stora skärmarna inser jag att det är min sång som hörs. Jag rodnar genast, och det är inte skådespeleri denna gången. Publiken gör samma ljud som om de tittar på en tafatt hundvalp medan jag tyst svär på att slå Jade, eller vem det nu var som kom på idén att sätta min sång i fokus.

Vagnen börjar långsamt röra på sig igen och vi paraderar runt Stadion ytterligare en gång innan vi åker mot Träningscentret. Jag vet inte om det bara är inbillning eller om jublet har börjat få en takt.

- Hör du vad de ropar? viskar Chrome till mig.

- Vad?

- Lyssna.

Jag spetsar öronen och försöker urskilja något ord. Det tar ett tag men när jag väl hör vad de ropar är det så uppenbart. ”Pearl”. Självklart måste de jämföra mig med min mormor.

Det hade nästan varit bättre om Chrome inte hade fått mig att uppmärksamma ropen. Under hela ”paraden” hinner jag komma på ungefär femtio sätt att ta livet av folk på. Självklart kommer jag inte våga praktisera ett enda av dem när jag väl kommer ut på arenan, men jag kan i alla fall i teorin.

Ariel kastar sig glatt runt min hals så fort vi är framme och portarna har stängts. Jag snubblar självklart och Chrome får ytterligare ett tillfälle att se heroisk ut då han får stötta upp oss båda.

- Du var underbar! tjuter hon och försöker hjälpa mig av med vingarna som skaver ganska rejält mot mina skulderblad.

- Vems idé var det med sången? frågar jag ledande.

- Min, ibland är jag verkligen ett geni, skrattar Ariel. Hon verkar inte förstå hur genant det var för mig där ute.

- Du hade kunnat förvarna mig, säger jag irriterat.

- Amethyst…  Om du visste att det skulle höras hade du aldrig sjungit, suckar hon.

Ibland hatar jag när folk har rätt.