Eftersom vi är från Distrikt 1 bor vi på första våningen i träningscentret. Trots Jades protester går jag och Chrome raka vägen till våra rum för att tvätta av oss glitter och sprayfärg innan middagen. Dessutom vill jag vara ifred åtminstone för några minuter.

Jag kliver ur klänningen och masserar mina ömma axlar så fort jag har kommit in i badrummet. Med hjälp av de stora badrumsspeglarna lyckas jag få loss de flesta kristallerna från mitt hår. Två röda märken visar vart vingarna har suttit och jag gör en grimas när jag tänker på hur ont det kommer göra att få in tvål i dem. Men så har jag inte tänkt på att jag faktiskt är i huvudstaden. Det går att ställa in vattentemperatur och jag lyckas även hitta en vårdande duschkräm. Jag passar även på att ha i något vårdande medel i håret för att få det extra glansigt. När glitter, färg, smink och kristaller försvinner ner i avloppet kan jag inte hjälpa att jag känner mig lite skyldig. Det tog faktiskt flera timmar för stylisterna att göra i ordning mig och nu förstör jag allt inom loppet av fem minuter.

Efter duschen kliver jag ut på torkplattan som blåser både kroppen och håret torrt. Sen tassar jag ut i det stora rummet och väljer kläder för middagen. Jag vill inte se för uppklädd ut så jag väljer ett par byxor och en svart, halvtgenomskinlig och ganska löst sittande tröja som hasar ner lite från axlarna.

Det förvånar mig inte att Jade ser missnöjd ut när hon kommer någon timme senare och meddelar att middagen är serverad. Jag lyckas blidka henne lite genom att byta ut mina bekväma sandaletter mot ett par guldiga skor med skyhöga klackar men hon vägrar lämna rummet innan hon har lyckats övertala mig att ha några glittrande smycken till.

Chrome sitter redan i matsalen och samtalar artigt med Ariel när jag och Jade kommer dit. Sen anländer Cashmere och sist Chromes stylist och alla assistenter. Trots att maten är god och stämningen blir allt mer uppsluppen ju mer folk dricker känner jag mig lite obehaglig till mods så fort en av de tysta, vitklädda personerna som serverar är i närheten. Deras ansikten är för det mesta uttryckslösa, men när de inte tror att någon ser slänger de hatiska blickar mot oss. Jag vet vad det är för några, Stumma (på engelska: Avox?). De har gjort någonting olagligt och som straff har man skurit av deras tungor. Jag känner igen två av dem; båda är unga män. Den ena har serverat under en välgörenhetsbankett som mamma höll och den andra, Vault, är ifrån Distrikt 1. Vault har varit min syster Ambers pojkvän. Han åkte till Huvudstaden en helg och kom aldrig tillbaka. Ingen fick veta vad som hände, Amber var sur på honom i månader. Hon antog att han hade träffat en ny tjej där och inte vågat komma tillbaka. Jag brukade hata honom å hennes vägnar och nu när jag vet vad som har hänt känns det väldigt elakt.

Vi äter klart och sen förflyttar vi oss till ett annat rum där vi tittar på repriser av sändningar från invigningsceremonin. Nu när jag ser allt utifrån är Ariel och Scorpio (Chromes stylist) ännu större genier. Chromes vingar är perfekt kupade och när vi äntligen visar oss för publiken ser allt från glitter till proportioner bara rätt ut.

- Men det är självklart inte lika vackert som det var när du var med, Cashmere, säger Ariel ödmjukt.

- Struntprat, men jag kan medge att blont hår har en bättre förmåga att få uppmärksamhet än svart, svarar hon artigt.

Jag förstår grejen med att fjäska för Cashmere men jag tycker ändå att det känns lite löjligt. Speciellt när det kommer ifrån de som är säkra, alltså de som inte ska delta i spelen.  Att jag och Chrome ställer oss in är bara naturligt, eftersom det är hon som ordnar våra sponsoravtal och har makten att hålla oss vid liv på Arenan. Hon kommer behöva välja en av oss förr eller senare och är man tävlingsinriktad gäller det att vara på god fot med henne.

Jade tillhör en av dem som har tagit ett glas vin för mycket. Hon är ovanligt kärvänlig och när vi har tittat klart på invigningen vill hon prompt ta med mig och Chrome upp till takterrassen. Vi vågar inte säga emot när även Cashmere säger att det är en bra idé med frisk luft och följer därför med henne. När vi går in i kristallhissen blir jag orolig för att det ska bli ett sånt där jobbigt Effie Trinket–Haymitch-ögonblick där jag är Effie och Jade är Haymitch. Men hon klarar sig hela vägen upp och när vi väl kommer ut på terrassen ser hon ut att må fint. Hon skuttar runt och pekar glatt på olika delar av Huvudstaden som strålar av hundratusentals lampor. Där har hon gått i skola, där köpte hon sin första lägenhet. Jag vet inte hur mycket man ska tro på, men vi låter henne hållas.

- Oj, har turturduvorna vågat sig ända upp på taket? hörs en röst bakom oss. Jag vänder mig snabbt om och får syn på Katana. Hon är till synes obeväpnad, men jag anar att de där pinnarna hon har i håret inte är helt ofarliga. Någonting i metall blixtrar till när hon rör på huvudet.

- Du borde försöka göra dig vän med oss istället, Katana. Vi karriärister brukar ha mer framgång än de andra, säger Chrome stöddigt. Katana ler mystiskt mot honom.

- Katter är inte flockdjur, säger hon och går iväg mot kanten av byggnaden. Hon rör sig med en grace som till och med mormor skulle avundas.

- Bry er inte om henne, hon har alltid varit lite konstig, säger Tank urskuldande.

- Hon är minst sagt unik, svarar Chrome. Jag säger ingenting.

De gånger jag har sett Tank har han stått bredvid Katana som inte är speciellt lång. Därför har jag hoppats på att hans storlek bara är en optisk illusion, men han är verkligen jättelik. Han är säkert över två meter lång och minst dubbelt så bred som jag.

- Amethyst, en sån ära att träffa dig.

Någon tar tag i min hand och skakar den artigt. Jag tittar dumt på tjejen som står framför mig. Hon har blont hår och vänliga, bruna ögon. Mitt ansikte hettar till, men inte på grund av henne. Ur hissen kliver nämligen Finnick Odair.

- Jag heter Sirene, förtydligar hon.

- Och jag är Neptune, säger pojken som står bredvid henne. Jag sliter blicken från Finnick.

- A-amethyst, stammar jag fram.

- Så trevligt att alla Karriärister är samlade, säger Finnick högt och ler ett strålande leende.

Jag tittar mig runt och ser att han har rätt. Distrikt 1, Distrikt 2 och Distrikt 4. Det är den klassiska formationen. Karriäristerna håller ihop till en början och ofta är publikens favoritdel av spelen när det bara är Karriärister kvar och de ”riktiga” striderna börjar.

Med en hel del hjälp från Finnick lyckas vi få igång lite halvt obekväma samtal med varandra. Alla är noga att inte uppge någon personlig information utan pratar mest om sina intryck av Huvudstaden. jag säger inte så mycket över huvud taget utan petar mest med mina nagelband som blivit väldigt intressanta. Ändå uppfattar jag Katanas hånleende och Tanks och Neptunes skeptiska blickar.

Plötsligt tystnar alla och jag tittar upp. De två deltagarna från Distrikt 12 har precis anlänt och tittar osäkert på oss. Haymitch ragglar efter dem och snubblar in i ett av dekorationsträden. Katana kväver en fnissning och går snabbt in i hissen, följd av Tank. Sirene och Neptune ursäktar sig artigt och försvinner även de. Chrome tittar uppmanande på mig med en blick som säger att vi också borde gå men jag tycker synd om pojken och flickan som ser så olyckliga ut.

- Amethyst, hälsar jag artigt och nickar mot dem.

- Sukari, svarar flickan. Hon verkar vara i min ålder. Pojken är några år yngre.

- Jerome, säger han med lite hes målbrottsröst.                                 

- Ni är mina bästa vänner! utbrister Jade som har vinglat fram till oss och slår armarna runt Sukari och Jerome som ser vettskrämda ut. Jag inser att vi också borde gå.

- Vi ses, säger jag och mer eller mindre sliter Jade från Jerome. Chrome hjälper till och vi lämnar takterrassen under tystnad.

En Stum kommer och hjälper oss att hitta till Jades rum. Efter att vi har bäddat ner henne i sängen går vi mot våra rum, fortfarande har ingen av oss yttrat ett ord. Chrome mumlar fram ett ”God natt” innan vi skiljs åt men det är allt. Jag sparkar av mig skorna innanför dörren och byter om till ett nattlinne. Mer orkar jag inte med utan jag kryper bara ner under det fluffiga täcket och somnar.