Så fort mitt huvud sticker upp sätter hurraropen igång. Publiken ropar mitt namn men jag stirrar likgiltigt framför mig. Jag hör knappt vad Caesar säger när han presenterar mig och står bara kvar med samma, tomma ansiktsuttryck. Jade tecknar åt mig att le men jag skakar lätt på huvudet åt henne och ser hur Ariel diskret gör tummen upp mot mig. Till slut gör Caesar en gest med handen mot segrartronen. Nu fyrar jag av mitt första leende men det är knappt synligt och mina ögon utstrålar ingen värme. Publiken är knäpptyst när jag självsäkert slår mig ner och blickar ut över folkhavet. Caesar sätter sig snett mitt emot mig och drar några skämt som jag känner mig tvingad att åtminstone småle åt. Sedan dämpas ljuset och showen börjar.

Det märks att ingen riktigt är beredd på att min förändring skulle vara så stor efter Arenan. De brukar anpassa det tre timmar långa programmet efter varje segrare och för mig har de satt ihop en gullig saga. Den fula ankungen som i slutändan blev en vacker svan. Men de har fel. Jag är inte en svan, jag är snarare en kolsvart, olycksbringande korp.

Jag trodde ändå att det skulle vara mer emotionellt laddat. Framförallt att se Chrome, Neptune, Katana och Sirene men till min egen förvåning (och skräck) känner jag inte så mycket som jag borde göra.  Första delen av programmet tar ungefär trekvart och skildrar allt som hänt innan jag skickades in till arenan. Jag får än en gång se mig själv svimma och fångas upp av Chrome vid slåttern. Sedan bilder från invigningsceremonin när jag står tätt tryckt mot Chrome, som en bräcklig ängel. Klipp från vår träning där de snarare verkar fokusera på mina misstag än det jag faktiskt gjorde bra för att verkligen betona min utveckling genom spelen. Och slutligen min intervju med Caesar där jag snurrar och min klänning försvinner i ett glittermoln och byter form.

Efter den gulliga inledningen förbyts sagan till något mörkare, mer ondskefullt, när jag kommer in på Arenan. Jag har bävat inför den här delen men det går förvånansvärt bra. Jag får äntligen se vad som hände med Sukari och ger nästan ifrån mig en suck av lättnad när jag ser att hon ändå eliminerades snabbt och hyfsat smärtfritt. Jag ser även hur Katana likt en ninja smyger tillbaka några dagar senare och avslöjar Misty och Gaur för Satine och Veil som gör processen kort med dem. Sedan blir det ytterst tårdrypande när Neptune försvinner och jag ser flera ögon som glittrar av tårar i publiken när de ser Sirenes förtvivlan. Men det slår ändå inte när jag, en bra stund senare, gråter hysteriskt efter Chrome och Katana försöker trösta mig.

Självklart vill de lägga fokus på min strid med Veil och bakgrundsmusiken är så mäktig att den ger Caesar gåshud när jag reser mig efter att ha slagit honom. Jag antar att det är ungefär där historien tar en vändning för efter Veils förlust är jag inte längre lika bräcklig och svag. Det är jag som tar hand om Katana, jag som kastar mig efter Mutationen när den sliter ner henne i vattnet och jag som ser mest mordisk ut i jakten på Sirene. Min svaghet kommer dock tillbaka när jag hör tjallarskrikorna och slutet är så spännande att till och med jag börjar tvivla på om jag verkligen är den som kommer vinnande ur spelen.

Avslutningsbilden filmar minfältet rakt uppifrån. Marken är mörk, antingen fläckad av striden eller fuktig av jorden som grävts upp av explosionerna. Mitt i allt ligger jag med en oroväckande fläck som växer sig större över min bröstkorg. Men det är inte mig själv jag har fokus på. Hur mycket jag än anstränger mig för att titta bort kan jag inte undvika att se Sirenes kropp. Benen och armarna i någon konstig vinkel, ögonen slutna som om hon sover och det blonda håret utbrett runt hennes huvud som en gyllene gloria.

När filmen äntligen är över letar sig en alltför välbekant rosendoft fram till min näsa. President Snow kommer gående med en liten flicka som är läskigt lik Ruby i släptåg. Flickan håller koncentrerat i kronan och ser livrädd ut när hon kommer fram till mig. Jag känner mig manad att höja handen i en liten hälsning men rörelsen får henne bara att börja darra ännu mer. Jag förstår henne, jag skulle inte heller vilja vara i min närhet just nu. Till och med Presidenten ser lite osäker ut när han utropar mig till vinnare av de Sjuttiotredje Hungerspelen. Tyngden från kronan på mitt huvud verkar väcka en glöd i mig och för första gången på kvällen är mitt leende äkta. Jag bryr mig inte om ifall det är vackert eller bara skrämmande för just nu känner jag mig verkligen som en drottning. Precis innan Caesar ska avsluta programmet och hälsa god natt till Panem ser jag hur Ariel viftar lite med händerna som om jag ska resa på mig. Caesar tittar förvirrat på mig men ler lika stort som alltid när jag tornar upp mig bakom honom.

- Miss Jewel, är det något ni vill säga till publiken?

Osäkerheten slår till och jag sneglar mot Ariel imiterar rörelserna av en liten bugning. Jag förstår vinken och sjunker ner i en djup hovnigning. Sänker huvudet mot publiken och breder ut armarna. Manteln fladdrar till. Den breder ut sig bakom mig och när jag reser mig upp förvandlas den långsamt till två svarta vingar. Publiken jublar och jag känner hur hjärtat bultar hårt mot bröstkorgen. Nu är det definitivt, jag är inte längre en skör porslinsdocka. Jag är en drottning. En fallen ängel.