Novell som hör ihop med berättelsen om Amethyst. Vet inte om det är speciellt intressant att läsa för någon men kände att den bara legat på datorn och behöver lite kärlek... Eller något.

För de som inte vet/minns så var Amethysts mormor Pearl med i den första kvartssekelskuvningen och denna novell handlar om hennes slåtterdag. Det är lite utav en förklaring på varför hon är som hon är när berättelsen om Amethyst utspelar sig.

* * *

The First Quarterquell

Folk strömmar in i den stora salen. Alla som redan fyllt nitton ställer sig längst bak och sträcker halvt ängsligt, halvt förväntansfullt, på sig. Försöker hitta en plats där de ser så bra som möjligt. De äldsta har erbjudits stolar att sitta på men få väljer att sätta sig ner. Så länge man fortfarande har hälsan väljer man att stå. Det är en skam att visa sig svag. Längs med sidorna står alla barn under tolv lydigt och kastar längtansfulla blickar mot scenen. Den är upplyst av skarpa lampor som får det polerade trägolvet att blänka, och draperierna att skimra i regnbågens färger. I mitten står alla som är gamla nog att delta i Spelen. På vänster sida är flickorna samlade, till höger pojkarna. Efter en lång väntan ute i den brännande heta solen är jag äntligen på väg in. Mina fingrar är ihopflätade med Beryls. Han kramar om min hand lätt och jag ler lugnande mot honom, ett leende han inte besvarar. Istället blir han bara stel i kroppen och precis innan vi äntrar genom dörrarna drar han mig åt sidan. Jag överrumplas av rörelsen och tappar balansen. En fredsväktare erbjuder sin hand för att hjälpa mig men jag avfärdar gesten. Regeln att inte visa sig svag gäller oss alla, speciellt en dag som denna. Beryl för mig vidare med raska steg. Vi går ner några gator och svänger in i en liten gränd där han äntligen stannar.

-Vad är det frågan om? frågar jag irriterat.

 Han svarar inte, utan sparkar och slår bara våldsamt mot betongväggen medan han släpper ut tysta skrik. Jag försöker ta tag i hans arm för att lugna ner honom men trots att jag är stark är han ännu starkare och mina försök är förgäves. Först när han med ett skrammel välter omkull en stor soptunna slutar han och lutar sig mot knäna för att hämta andan. Hans tidigare så välfriserade hår är rufsigt och några slingor faller irriterande fram i hans klarblåa ögon. Svetten blänker i pannan och ringar av fukt växer sig allt större på hans vita skjorta. Knogarna har rispats upp och lämnat blodiga spår på den annars kritvita fasaden. När han tittar på mig ser jag hur tårar rinner ner för hans kinder och han snörvlar till. All min ilska lägger sig med ens och istället böjer jag mig fram och kysser honom. Till en början är han motvillig men så mjuknar han och rätar långsamt ut ryggen medan han lägger armarna runt mig. Jag är lång, ändå når jag inte längre upp än till hans haka och lutar huvudet mot hans axel. Han darrar och jag mumlar lugnande ord till honom, som alltid när han är arg. Vi har båda hett temperament, så ilskan är inget nytt. Det som skrämmer mig är rädslan som är så obekant hos honom.

- Var inte orolig, det kommer inte vara du, viskar jag och tittar honom bestämt i ögonen. Han skakar på huvudet.

- Det är inte mig jag är orolig för, det är dig.

Det tar ett tag för mig att förstå vad han har sagt och när jag väl gör det kan jag inte låta bli att skratta.

- Så det är vad du är så rädd för? Att jag kommer bli vald till Spelen? Beryl, det är precis vad vi har drömt om hela våra liv! Kan du inte se mig som vinnare. Ett vackert hus i Segrarbyn, stora fester, besök till huvudstaden, ett liv i rampljuset...

- Nej, det är din dröm, inte min.

Jag stannar upp. Min entusiasm dör långsamt bort och jag drar mig undan från honom. Stirrar kallt på honom med mina gråa ögon. Han skruvar obekvämt på sig.

- Jag trodde att du visste det, säger han dumt.

- Hur skulle jag kunna veta? Du har alltid varit med mig och tränat, och har aldrig sagt något mer än stöttande ord när jag har pratat om det.

- För att jag antog att det var vad som förväntades av mig. Jag vill verkligen stötta dig, men í det här fallet är det omöjligt, jag älskar dig alldeles för mycket. Du är den enda jag har kvar.

Hans röst är så bedjande. Jag slår ner med blicken, det han säger är sant, jag är allt han har kvar sedan hans familj omkom i en tågolycka för flera år sedan. Många gånger har jag fått rusa efter honom för att övertyga honom om att det var meningen att han skulle klara sig. Att han måste fortsätta leva för sin familjs skull. Ändå kan jag inte släppa min dröm. Jag har varit tävlingsinriktad sedan barnsben och det är välkänt att mitt mål alltid har varit att vinna Hungerspelen. I arton år har jag väntat på den här dagen.

- Det är mitt val, och jag måste få göra det här, säger jag

- Det är inte ens säkert att det blir du, invänder han. - Det är folket som väljer i år, du kan inte anmäla dig som frivillig ens om du vill.

Självklart vet vi båda att jag kommer bli vald. Min kampvilja har gjort mig väldigt impopulär, men samtidigt har jag blivit en förebild för många i mitt distrikt. Både äldre och yngre personer, ser upp till mig även om de är för rädda för att över huvud taget gå nära mig. Det här är en möjlighet för dem att skicka mig till arenan, antingen för att de tror att jag har störst chans att vinna, eller i hopp om att bli av med mig och rädda sig själva. Beryl tar några osäkra steg framåt och slår armarna runt mig. Han gråter igen och jag vet inte vad jag ska säga.

- Jag inser att jag inte kan hindra dig, du har alltid följt din egen väg. Men kan du åtminstone lova mig en sak? frågar han lågt.

- Vad?

- Gift dig med mig när du kommer tillbaka hem.

Mina läppar spricker upp i ett leende.

- Är det ett frieri? frågar jag hoppfullt.

- Om det är så du vill se det. Spring inte iväg med någon från Huvudstaden, lova det, säger han halvt skämtsamt. Jag kastar mig runt hans hals och kysser honom. Nu gråter jag med, men snarare av lycka än något annat.

- Det är klart att jag gör, svarar jag med pinsamt grötig röst.

Vi står kvar i gränden ett litet tag till. Sedan kommer en fredsväktare gående och säger att vi måste följa med in eftersom ceremonin håller på att börja. Jag håller hårt om Beryls hand ända tills vi delas in i salen. Flickor till vänster, pojkar till höger. I år har vi fått en ny eskort som leende presenterar sig som Aquila Skye. Han har kritvitt hår som är stramt tillbakadraget i en kort, taggig hästsvans och bärnstensgula ögon. När han gestikulerar med sina händer åker skjortärmarna som är lite för korta upp och man kan skymta flera tatueringar på de solbrända armarna. I vanlig ordning spelas Nationalsången och vi får se den traditionella filmen om bakgrunden till Hungerspelen. Eftersom det är tjugofem år sedan de första spelen är reglerna lite speciella i år. Rummet släcks ner och Aquila lämnar scenen för att absolut inte stå ivägen för den stora skärmen där President Snows allvarliga ansikte dyker upp. Vi har redan hört allt om kvartsekelskuvningen för ett halvår sedan, när den presenterades för oss, men Presidenten påminner oss än en gång om de speciella villkoren. Han fortsätter med att hålla ett uppbart inövat tal om varför detta beslut fattats och markerar vilken stor ära det är att få vara med i den första kuvningen. Som avslutning håller han upp lappen där det står att Distrikten ska rösta fram sina egna tributer och önskar oss ett glatt Hungerspel. Ljuset kommer långsamt tillbaka och folk applåderar högt. Aquila kommer tillbaka upp på scenen med två guldiga kuvert i handen. Efter honom går våra tidigare vinnare upp och ställer sig lite bakom honom. Viskar lite med varandra och vinkar mot folkmassan.

- Vi tackar President Snow för meddelandet och är självklart mycket spända på att se vilka som fått den stora äran att representera Distrikt Ett i denna alldeles första kvartssekelskuvning. Inte ens jag vet vilka det blir än, men jag är säker på att ni gjort två utmärkta val. Vi kan vara artiga och ta damerna först...

Med stort leende öppnar han det första kuveret som är återförslutet med en vit kristall för flickorna. I sann huvudstadsanda studsar han nästan förväntansfullt medan han mycket långsamt drar upp kortet med namnet på. Jag känner hur fjärilarna växer i magen. Min sista chans att få vara med i Hungerspelen, snälla låt det få vara jag...

- Och Distrikt Etts kvinnliga representant blir... PEARL SILVER!

Jag håller tillbaka ett glädjeskrik när jag hör mitt namn och måste ta flera djupa andetag innan jag kan börja gå mot scenen. Folk backar för att ge mig plats och jag får spridda gratulationer på min väg. Väl uppe rätar jag ut ryggen, ler och vinkar till mina föräldrar som står längst bak och applåderar entusiastiskt. Min glädje dämpas aningen av att se hur Beryl försöker dölja sin sorg över att det blev jag, men jag vägrar låta honom förstöra den här stunden för mig. Mitt liv, mitt val. Aquila gratulerar mig och frågar lite frågor som jag haft svaren till så länge jag kan minnas. Det är lite konstigt att jag är så glad över att få komma med i en tävling som går ut på att döda andra, en tävling där endast en kan finnas en vinnare, men för mig finns det någon skönhet i en kamp på liv och död. De tidigare vinnarna välkomnar och gratulerar mig när jag sällar mig till dem. En av dem kommer vara min mentor så det är lika bra att vara på god fot med dem redan från början. Under tiden det tar för mig att hälsa på alla har Aquila petat bort den svarta kristallen som representerar kuvertet med den manliga tributen som valts ut. Han drar långsamt upp kortet och jag kastar en snabb blick över pojkarna. Vem av dem kommer jag att möta?

- Och den manliga representanten som kommer att följa med Pearl till Huvudstaden blir... NERO SILVER!

Blodet fryser till is i mina ådror och mitt leende dör snabbt ut. Jag vacklar till som om jag fått ett slag i magen. Luften pressas ur mina lungor, det är som om jag inte minns hur man andas längre. Det kan inte vara möjligt. Får inte vara möjligt. Kanske beror det på akustiken i rummet för jag måste hört fel. Allt mitt hopp dör långsamt ut och hela min värld rasar samman när jag inser den grymma sanningen. Genom de suddiga fläckarna som dyker upp framför ögonen ser jag hur min motståndare kliver upp på scenen. Nero. Min tolvåriga lillebror.